1801-1848 Thomas Cole Galleries Thomas Cole (February 1, 1801 - February 11, 1848) was a 19th century American artist. He is regarded as the founder of the Hudson River School, an American art movement that flourished in the mid-19th century. Cole's Hudson River School, as well as his own work, was known for its realistic and detailed portrayal of American landscape and wilderness, which feature themes of romanticism and naturalism. In New York he sold three paintings to George W. Bruen, who financed a summer trip to the Hudson Valley where he visited the Catskill Mountain House and painted the ruins of Fort Putnam. Returning to New York he displayed three landscapes in the window of a bookstore; according to the New York Evening Post, this garnered Cole the attention of John Trumbull, Asher B. Durand, and William Dunlap. Among the paintings was a landscape called "View of Fort Ticonderoga from Gelyna". Trumbull was especially impressed with the work of the young artist and sought him out, bought one of his paintings, and put him into contact with a number of his wealthy friends including Robert Gilmor of Baltimore and Daniel Wadsworth of Hartford, who became important patrons of the artist. Cole was primarily a painter of landscapes, but he also painted allegorical works. The most famous of these are the five-part series, The Course of Empire, now in the collection of the New York Historical Society and the four-part The Voyage of Life. There are two versions of the latter, one at the National Gallery in Washington, D.C., the other at the Munson-Williams-Proctor Arts Institute in Utica, New York. Cole influenced his artistic peers, especially Asher B. Durand and Frederic Edwin Church, who studied with Cole from 1844 to 1846. Cole spent the years 1829 to 1832 and 1841-1842 abroad, mainly in England and Italy; in Florence he lived with the sculptor Horatio Greenough.  Related Paintings of Thomas Cole :. | The Savate State | View in the White Mountains (mk13) | Landscape Scene from | II Penseroso | The Pic-Nic |
Related Artists:
Dirck Bouts
Haarlem ca 1420-Louvain 1475 was an Early Netherlandish painter. According to Karel van Mander in his Het Schilderboeck of 1604, Bouts was born in Haarlem and was mainly active in Leuven (Louvain), where he was city painter from 1468. Van Mander confused the issue by writing biographies of both "Dieric of Haarlem" and "Dieric of Leuven," although he was referring to the same artist. The similarity of their last names also led to the confusion of Bouts with Hubrecht Stuerbout, a prominent sculptor in Leuven. Very little is actually known about Bouts' early life, but he was greatly influenced by Jan van Eyck and by Rogier van der Weyden, under whom he may have studied. He is first documented in Leuven in 1457 and worked there until his death in 1475. Bouts was among the first northern painters to demonstrate the use of a single vanishing point
rudolph von alt
Rudolf Ritter von Alt (28 August 1812 in Vienna ?C 12 March 1905 in Vienna) was an Austrian landscape and architectural painter. Borne as Rudolf Alt, he could call himself von Alt and bear the title of a Ritter (knight) after he gained nobility in 1882. He was the son of the famous lithographer Jakob Alt (1789-1872). He studied at the Akademie der bildenden K??nste in Vienna. Hiking-trips through the Austrian Alps and northern Italy awoke a love for landscapes, and he painted with his brush using watercolors in a very realistic and detailed style. In 1833, inspired by a visit to Venice and neighbouring cities, he also made a number of architectural paintings. Alt demonstrated a remarkable talent for expressing certain peculiarities in nature. He managed to paint nature authentically by focusing on the different hues of sky, the colour-tone of the air and the vegetation. His later works came closer to Impressionism. His perspectives on architecture were interesting, and he often chose everyday objects to paint. The painting of interior-views also became one of his strong points, giving him attention in Vienna. He visited and worked for a while in Rome and Naples; after that he visited the lakes of Lombardy, then Galicia, Bohemia, Dalmatia, Bavaria and then returned multiple times to Italy. In 1863 he went to the Crimea to paint some views of an estate of the Empress, and in 1867 he went to Sicily. His younger brother Franz Alt, (b. 1821 in Vienna) was also a painter. Most of his paintings are held by various museums in Vienna. The Albertina in Vienna hosted a retrospective exhibition from September 2005 to January 2006.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.